Följ mig.

onsdag 3 juni 2015

Att vara spelberoende...

Under resans gång så har jag ändrat mitt synsätt på massvis av saker jag inte trodde att jag skulle få en tankeställare om.
Jag har skrivit ett inlägg här i bloggen om att man inte kan skylla på saker i sin uppväxt som gjort en beroende, och jag tycker väl inte att man kan skylla allt på det nu heller men!
Jag har efter denna tid på behandlingen fått lite mer insikt om varför det blir som det blir, och det mesta handlar om beteenden.
Jag har haft en trasig uppväxt där jag har spärrat mig själv känslomässigt som skydd för allt som hänt.
Denna spärr har suttit kvar i mig från ca 11 års ålder.
Den har blockat mina känslor så att jag aldrig riktigt känt någonting fullt ut. Den är mitt försvar.
Jag har haft lätt för att ljuga, stängt av känslor när det behövs och gjort mig lite bedövad vid felbedömningar i livet...
Så idag är jag ganska glad för mitt beroende, det kommer att göra mig till en bättre människa.
Jag kommer att få lösa upp knutar i mig själv som jag inte visste fanns innan.

12 stegs behandlingen fungerar verkligen, men man måste vara redo för den.
Om man inte är redo så kommer man inte att vara sann mot sig själv och andra i behandlingen...

Idag mår jag fruktansvärt bra! Jag jobbar på med mina känslor, jag ljuger inte och jag försöker att ge kärlek på ett ärligt sätt.

Om man tittar tillbaka några månader så ljög jag minst 5 gånger per dag, jag blev nästan bara känslomässig när det inte fanns några spelpengar kvar, min kärlek hade ofta baktankar, jag manipulerade ofta dom närmaste och jag betedde mig riktigt illa.

Mina skuldkänslor för detta finns kvar, men skammen, oron och stressen har släppt.
Jag känner att jag är på väg att bli en bättre människa.

Alla som tror att det bara är att sluta spela har faktiskt fel!
Att vara beroende är en sjukdom likt andra psykiska sjukdomar.
Och för att bli frisk så måste man ändra sin livsstil och sitt beteende.
Det är inte så lätt att söka hjälp som alla tror heller, man skäms över det man gjort, och det är inte konstigt! Men det är också för att samhället inte riktigt ser det som en sjukdom.
Samhället ser det som att vi får skylla oss själva...
Det är ok att gå in i väggen, att ha panikångest, men det är inte ok att vara beroende av någonting.
Jag önskar att detta problem är något som snart blir taget på allvar!

Hör av er!
Tja.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar